Många lider av mer eller mindre lindrig hundallergi. För vissa innebär detta ingen större uppoffring – de kan helt enkelt inte bli hundägare. För andra kan det dock vara samma sak som en dödsdom att drabbas av hundallergi, eftersom de älskar hundar. Man behöver dock inte tappa all förtröstan, då det finns saker man kan prova för att komma runt sin allergi.
Hundallergi börjar för de allra flesta redan i tidig ålder, och upptäcks vanligtvis när man skaffar sitt första husdjur eller umgås med en hund under längre tid. Symptomen är långt ifrån livshotande för de flesta, men kan ändå vara minst sagt irriterande – för vem tycker att det är kul att gå med täppt eller snorig näsa, att hela tiden nysa, att ha röda och kliande ögon samt utslag och kliande hud? I allvarliga fall kan hundallergi dessutom leda till problem med andningen, hosta och pip i bröstet, det vill säga klassiska symptom vid astma.
Dessa besvär kan behandlas med receptfri allergimedicin (antihistaminer) liksom med de mediciner man vanligtvis använder vid förkylning, som nässpray. Dessa mediciner ger dock bara en tillfällig lindring, vilket gör att de inte är en långsiktig lösning, och inte möjliggör att man lever tillsammans med en hund.
Om man har hundallergi men ändå drömmer om att en dag vara hundägare finns det dock vissa saker man kan göra. Det är till exempel sant att det inte finns någon hundras som är helt allergifri, men det betyder inte att alla allergiker reagerar på alla raser. En hundras som framkallar en stark reaktion hos en allergiker kan vara helt allergifri för en annan. Det bästa man kan göra för att försöka hitta en ras som man kan leva med är därför att umgås med olika typer av hundraser. Om man till exempel kan vara hundvakt åt sina vänners hundar är det ett perfekt tillfälle att testa om man påverkas eller inte.
Det finns dock vissa hundraser som anses mer allergivänliga än de flesta andra, och det kan vara en bra idé att börja med dem om man har möjlighet. Som några exempel på ”allergivänliga raser” kan nämnas greyhound, bichon frisé, dvärgpudel, pomeranian och schnauzer. Något som är viktigt att komma ihåg är till exempel att det inte är pälsen som orsakar allergin. Istället är det allergena ämnen som förekommer i hundens saliv, urin och talgkörtlar. Däremot kan dessa ämnen spridas via mjäll som sitter i pälsen. Ett sätt att minska hundens påverkan på ens allergi är därför att bada hunden regelbundet, för att tvätta bort mjällpartiklarna och de allergena ämnena.
Att vara hundallergiker kan även vara ett problem om man till exempel vill dela lägenhet eller hus med någon för att sänka sina boendekostnader, eftersom man begränsar antalet potentiella hyresgäster genom att hundägare inte kan bo där. Ett sätt att lösa detta kan vara att bygga ett attefallshus på tomten (förutsatt att man bor i hus). På det sättet kan man få in pengar för hyra utan att komma i kontakt med hunden och de allergena ämnena.
Om inget av detta fungerar, och man märker av sin allergi så fort man kommer i närheten av en hund, behöver man ändå inte ge upp hoppet. Det menar i alla fall Ulla-Britt Östlund, som trots sin hundallergi har levt tillsammans med hundar hela sitt liv. Hon menar att hon vanligtvis märker av symptomen under ett par månader, men att hon sedan ”vänjer sig” och att de försvinner. Man kan därför prova att umgås med en hund under en längre period, för att se om det löser problemet – förutsatt att man inte får livshotande besvär, förstås.
